Det berättas att Freud kontaktade Roberto Assagioli för att be honom introducera psykoanalysen i italienska medicinska sammanhang. Assagioli lär ha svarat;
"Min bäste dr. Freud, det ska jag göra med förtjusning. Ni måste emellertid veta att jag måste göra några smärre justeringar i era teorier, om jag skall kunna lära ut dem. Ni säger att människan är som ett hus med en källare och ett våningsplan. I mitt teoretiska hus finns det inte bara en källare och ett våningsplan. Det finns också en mellanvåning, en övervåning, ett soltak och en hiss."
”Nu kliver mänskligheten in i rummet…” Ja, den tanken finns inom mig varje gång jag öppnar dörren för att ta emot en klient. Låter det pretentiöst? Nej, vet ni vad, det är tvärtom! Det stämmer oss till nyfikenhet, ödmjukhet, medkänsla och kontakt med livets inneboende kreativitet – trots, och tack vare, tillvarons svårigheter.
För bara cirka två generationer sedan ansågs det ofta vara en social skam att ”behöva gå i terapi”. I viss mån finns fortfarande en föreställning om att vi helst skall klara av allting själva. Enkelt uttryckt skall vi vara ”lyckade och
lyckliga” annars är det något ”fel” på oss. Det tycks nästan som om livet självt väcker prestationsångest.
Att behöva och att vilja gå i terapi är idag, tack och lov, alltmer associerat med personligt mod, gott omdöme och en vilja att ta ansvar för sitt liv. Terapi och personlig utveckling handlar inte om att vi skall bli bättre människor. Det handlar om att kunna vara helare människor. Att bli de som vi är födda att vara och alltid är innerst inne, unikt för var och en. Att kunna leva, inifrån och ut - inte bara överleva, utifrån och in.
När terapin fungerar som bäst så upplevs den som djupt meningsfull, genomgripande, livsbejakande och påtagligt användbar. Många klienter har berättat att det är en upplevd lycka att gå i terapi; användbara och helande/integrerande terapisessioner är någonting att längta till. När vi vågar arbeta på djupet i vår inre värld, så bär det frukt i vår yttre värld.
Håll över bilden så ser du en transformation...
Det finns ju så många system och former som på olika sätt formulerar psykoterapi. De både liknar varandra och skiljer sig åt och de passar olika människor i olika skeden av livet. Terapi handlar i grunden om människosyn; vilka möjligheter och begränsningar som vi tillskriver det mänskliga medvetandet. En klassisk symbolik för det mänskliga psyket är att likna det vid ett hus och medvetandets nivåer vid olika våningsplan. (Se citatet intill) Ju fler våningsplan som vi tillåter oss att ha i vårt psykologiska hus, så att säga, desto större livsutrymme kan vi tillåta både oss själva och andra.
Psykosyntes tillhör den holistiska (=helhetsskapande), även kallat den transpersonella inriktningen inom psykologin och formulerades av Dr. Roberto Grego Assagioli. Transpersonell betyder att kunna transcendera, att kunna uppleva utöver, personligheten. Det mänskliga medvetandet har en större potential än vår personliga/sociala/genetiska prägling.
Assagioli var Italiens förste psykiater och psykoanalytiker och även en avancerat skolad esoteriker, såväl inom de västerländska som inom de österländska traditionerna. Det anmärkningsvärda med Assagiolis livstid är att den spänner över alla de avgörande psykologiska revolutionerna i moderna tid, samt hans förmåga att kunna sammanlänka den röda tråd som löper genom dem till psykologins syntes.
Så, tillbaka till att ”mänskligheten kliver in i rummet…” Varje individs läkande påverkar allt levande och all problematik utmanar till, för oss alla, önskvärda steg.
Det är ett kreativt och kvantfysiskt förhållningssätt (t.o.m. bevisat) att varje människas medvetande kan verka likt ett hologram för mänskligheten. Med andra ord; varje individ innehåller essentiellt helheten ”bara” genom att vara född på planeten. Begreppet för denna evolutionära utvecklingsdynamik är psykosyntes, som resonerar genom hela naturen.
I grunden kan vi faktiskt se på terapi som ett fredsarbete. Allting som sker ”därute” börjar och slutar inom oss. Det kan tyckas vara stora ord - men låt oss inte göra vårt liv mindre väsentligt, och mindre vackert, än så.
