Parterapi
I ett sunt vi tillåter vi varandra att vara ett helt jag
”Jag älskar dig, för att jag behöver dig”,
eller
”Jag behöver dig, för att jag älskar dig.”
Dessa två meningar skildrar två förhållningssätt – och det är skillnaden mellan dessa som avgör om ett kärleksförhållande kan vidareutvecklas, fördjupas och mogna. Ja, om det alls handlar om genuin kärlek – eller
egentligen grundar sig i ett (med)beroende. Om relationen har en inneboende kärna av livgivande kraft som kan fortsätta vara levande och (åter)väckas till nya nivåer – eller om det är önskvärt och nödvändigt att omvandla eller avsluta.
Det mest väsentliga är vår mänskliga förmåga att vara i kontakt med kärlek. Att kunna ge och ta emot kärlek. Att våga älska och tillåta oss att uppleva oss älskade. Men vi måste inte leva i en parrelation för att uppleva kärlek. Vi kan drivas av kärlek när vi t.ex. utövar vårt yrke eller vistas i naturen. Kärlek handlar om att uppleva existentiell mening, angelägenhet, sammanhang och livsbejakelse.
En parrelation är onekligen en speciell och oerhört koncentrerad uttrycksform för att uppleva kärlekens närande kraft. Att mötas i innerlig och sinnlig medkänsla, att förenas i harmoniserande och respektfull frihet. I kär-lek är vår partner vår käraste livs-lek-kamrat. Kanske kallar du din älskade för din själsfrände. Vi är förenade och individuella samtidigt. Vi behöver inte likna varandra – vi behöver matcha varandra.
Ja, det är härligt men stundtals även besvärligt, provocerande och smärtsamt. Många par säger att deras relation tar fram ”det bästa och det värsta” inom och dem emellan. Det som gör en parrelation så enastående utvecklande (om vi är villiga till det) är att den fungerar som ett fascinerande förstoringsglas. Den frambringar allt som vi behöver bearbeta, läka och transformera inom oss – för att kunna förverkliga vår längtan.
En relation är inte ett beslut vi tar bara en gång eller fungerar som en oföränderlig och förutsägbar plats att vara på. Det är en utvecklingsprocess som vi väljer att delta i, varje dag. Vi väljer alltid (medvetet och omedvetet) en partner utifrån vad vi behöver utveckla hos och med varandra. Par som alltmer förmår att relatera medvetet och självreflekterande, kan hjälpa varandra att läka barndomens och det förflutnas sår, utan att det sker på bekostnad av den vuxna parrelationen och dess framtida visioner.
Trots att vi innerst inne vet allt detta, så har vi en tendens att tro att om vi bara är tillräckligt kära, så ska parrelationen fortsätta vara levande och klara sig av sig själv. Men det är skillnad mellan att vara kär och att kunna älska varandra, varaktigt under lång tid och tvärsigenom våra inre och yttre dimensioner. Det kan också vara skillnad mellan att veta att man är älskad och att känna att man är älskad.
Om och när parrelationen stagnerar, och vi undviker att uppmärksamma signalerna, då är det ett tecken på att vi lever på ett icke-livsbejakande sätt. Om endast den ena partnern tycker att förhållandet inte fungerar – då gör det inte det. Bristen på ömsesidighet och kommunikation är den signal som blinkar starkast i relationens alarmsystem. Ansvaret för själva relationen är alltid gemensamt, även om det bara är den ena partnern som vill uppmärksamma en problematik.
I parterapi är det relationen som är själva klienten. En parterapeut har ett gott gehör för att lyssna och iaktta hur ni kommunicerar och interagerar med varandra.
-
När och hur ni talar med varandra eller till eller förbi varandra. Vad säger ni egentligen (både verbalt och icke-verbalt) och vad är det ni inte säger?
-
Hur vill ni egentligen leva och vad vill ni skapa tillsammans? Har ni gemensamma syften och hur kan ni inspirera och stödja varandra – istället för att försvåra, konkurrera eller motarbeta varandra.
-
Att inte vara rädd för konflikter är A och O i relationer. Hur kan ni använda konflikter konstruktivt, närande och kreativt – istället för att hamna i maktkamp och tärande strider?
-
Hur förmår ni verkligen vara intima med varandra? Intimitet handlar om förtrolig närhet och i en kärleksrelation lever intimiteten genom sex medvetandefält: fysiskt, emotionellt, mentalt, sexuellt, andligt/själsligt och kreativt. Hur förmår ni skapa fördjupande närhet och när uppstår istället avstånd och separerande sårbarhet? Den kärleksfulla parrelationen lever tillsammans med Eros; den magnetiskt sexuella attraktionen. Om inte den gnistan finns så relaterar ni ”bara” som vänner, arbetskamrater, nästan som syskon eller enkom som föräldrar till familjens barn. Den erotiska elden brinner på olika sätt i olika skeden av relationen, men den behöver vara levande, värmande och vitaliserande. Samlivet speglar alltid hur ni möts även på andra nivåer inom relationen. Den sexuella energin är ju naturligtvis inte bara en ”genital laddning” – det är livets magnetism som gör din älskade så speciell och för dig utvald.
-
Hur kan gnistan hållas brinnande eller åter tändas om den slocknat?
-
Har ni blivit bästa kompisar istället för ett älskande par?
-
Har erotiken blivit en själlös och mekanisk spänningsupplösning istället för en sensuell lek?
-
Hur nakna är ni tillsammans när ni är avklädda? Sann intimitet handlar om att våga visa sig – inte visa upp sig. Intimiteten kräver sanning och frimodighet. Den dör obevekligen om ni har en dold agenda, om ni är manipulerande, rigida, uppgivna, alltför stressade, har prestationsångest eller hanterar varandra som objekt. Ja, allt som inte är ett möte, där ni är närvarande i hjärtats längtan.
-
Kort sagt: En parrelation behöver KURAGE! Ett ord som betyder Mod genom Hjärtat.
En bra parterapeut har inte till uppgift att ”fixa” relationen åt er. Självfallet inte heller att agera likt en domare eller recensent eller ta parti för någon partner. En skicklig och empatisk parterapeut hjälper er att lyfta fram, hos varandra, den potential till kärlek som är medfödd och oförstörbar. Den lycka, som ni egentligen inte behöver en partner för att uppleva. Men tillsammans kan ni göra varandra allt lyckligare.
”Jag återföds ögonblickligen
i ljuset av min älskades blick. Vi synliggör varandra.”