2: När vårt patos tenderar till patologi

Här används inte "patologi" i dess omedelbara betydelse "sjukligt" - utan snarare "obalans" d.v.s. när vår transpersonella lidelse döljer eller blir ett lidande.

Det är relativt lätt hänt, den andliga Vägen har många psykologiska fallgropar. Centrala arbetsteman inom psykosyntesen är såväl bortträngningsmekanismer av den sakrala impulsen, som hur densamma kan förvrängas eller missbrukas. Spännvidden mellan dessa poler är ständigt närvarande hos den s.k. friske neurotikern (=du och jag.). Jag vill här nämna några av de som jag oftast påträffat, såväl i min egen som andras medvetandeprocesser;

1. "Aspirationsglappet" (the not-yet-pain).
   Att vackla under sina egna Ideal. Att slå på sin egen känsla av otillräcklighet. När sakrala, väl eftersträvansvärda ideal, blir en omänsklig börda. Att inte ha tålamod med sin egen utvecklingstakt.
   Andlig prestationsångest. "Kapplöpning till Himlen".
2. Att vilja forcera (ej detsamma som accelerera) sin egen mognad. Att söka transformation innan man är redo. Att förlåta för tidigt, medan man invärtes förgås av obearbetad ilska/sorg och därmed omedvetet läcker skuldkänslor . Försök inte vara "avancerad" i förtid - hellre ärlig än skenhelig.
3. Arrogans, översitteri, andlig snobbism, behov av att kritisera någon i syfte att framhäva sig själv eller sin åskådning eller inriktning/form. Den egna bristen på integritet och rädsla att själv bli "nedplockad".
4. Att projicera överjaget på det Högre Jaget eller Självet.
   När en kontrollerande gudsbild inte inger oss någon känsla av fritt val. Man behöver vara fri att säga "nej" för att kunna säga "ja", och mena det. När klienten med jagad blick flämtar "Gud KRÄVER av mig." etc.
   Även uttryck som "Endast perfektion är gott nog åt Ljusets Mästare"(en ofta förekommande tes inom andliga discipliner), skulle kunna användas som ett strypkoppel istället för att befrämja inspiration att expandera sin förmåga. Att bli överdrivet dogmatisk är ett tecken på överjagets begränsande inverkan.
5. En s.k. dubbelexponerad gudsbild, har de flesta av oss. Dels en medveten som vi verkligen vill bekänna oss till - dels en omedveten som är dess polaritet d.v.s. det undermedvetnas projektion på det övermedvetna. Denna har inte sällan drag från en fadersgestalt eller en kompensation för den auktoritet som vi skulle behövt under våra tidiga år. Det är viktigt att reda ut hur dessa samverkar för att inte splittra vår kraft.
6. Paradoxalt nog kan det kännas lättare att försöka hjälpa mänskligheten istället för att integrera våra egna behov och de bevingade orden blir i praktiken "Älska din nästa ISTÄLLET för dig själv".
   Tyvärr kan vi inte leda någon längre än till vår egen vägg.
7. Att säga/utföra rätt sak vid fel tillfälle och till fel person. Alla vägledare behöver ha sinne för pedagogisk "timing".
   "Positive thinking" kan bli "positive stinking".
8. Utbrändhet är en yrkessjukdom, framförallt bland terapeuter och kan göras till en professionell "dygd". Martyren bör fråga sig; Väljer jag att hjälpa eller känner jag mig tvungen ? Det är ens etiska plikt att ta ansvar för sin egen hälsosamma balans för att kunna hålla en adekvat omdömesförmåga gentemot den man s.a.s. tjänar.
9. Att vara ledare/terapeut/lärare etc. innebär alltid att vara en professionell projektionsduk. Det ingår ofrånkomligen att stundtals bemötas av antipati. Dock kan det missbrukas som ett försvarsvapen. (Detta är en av anledningarna till att terapeuten står under rigorös handledning för att utröna sin egen delaktighet, s.k. motöverföring.) Alla livets auktoriteter , inklusive Gud, projiceras omedvetet på vägledaren. Det är A och O, under resans slutskede, att lämna tillbaka makten till den hjälpsökandes egen inre auktoritet/Självet.
   (Detta gäller egentligen varje form av intensiv relation, inte minst då vi förälskar oss och idealiserar den polariserande partnern.)
10. Självförverkligande är inte att förväxla med självtillräcklighet. Den som är beroende på ett vuxet vis kan känna att han/hon behöver andra människor men att han/hon inte i grunden är utelämnad till dem.
11. Sist men inte minst...
    Många av oss som går Vägen har valt erfarenheten av en svår barndom. Det var en utmanande börda som var ämnad att så småningom transformeras till en resurs. Många bär på ett traumatiskt minne av att "behöva stänga in anden i en hjälplös kropp", barndomen dominerande känslor var att känna sig utelämnad, missförstådd eller maktlös. Många erfor att de vuxna inte förmådde axla sitt, ofta emotionellt/mentala, ansvar - alltså trädde barnet in som en pseudovuxen. Föräldrarna hade inte ont uppsåt men förmådde inte räcka till längre än sina egna inre begränsningar. Stundtals kastades t.o.m. rollerna om och barnet tog hand om eller tröstade den vuxne och dennes inre barn. Detta behöver vi ta till vårt hjärta - men det är viktigt att inte glorifiera det brådmogna barnet !
    Barn är beroende och tvingas till hjältedåd p.g.a. sin egen överlevnad och p.g.a. att föräldrarna symboliserar de gudomliga arketyperna för Himmel och Jord, inom barnets omedvetna. "Hålen" i personligheten är just de delar inom oss som inte fick näring i enlighet med våra egna behov/villkor..och om vi inte förmår att integrera dem kommer där alltid att finnas svackor där vi kommer att försöka kompensera istället för att hela dem.
    När ingen burit en, är det inte underligt att man längtar efter att bli så stark att man kan bära sig själv - till vilket pris som helst. Om detta förblir omedvetet har vi en tendens att låta vår inre förälder fortsätta att hindra det inre barnet att växa upp - och därmed överföra det till våra egna barn. Detta är bl.a. vad man kan kalla "arvsynd".
    Många bär också sig själva genom att utveckla en andlig styrka och en kraftfull transpersonell begåvning. Det kan vara gott och väl - men där kan dölja sig ett brådmoget inre barn , som får betala ett allt högre och högre pris .

Misströsten nu icke! Hos de flesta av oss är det mesta av det ovanstående en underjordisk vattenåder som löper parallellt med en äkta och sund dedikation. överdriven rädsla att missbruka vår kraft/makt kan hämma oss från alla de nödvändiga vilseledningar och övertramp som ingår för att alls lära sig något. Sund är också den bävan som alltid löper längst vår strävan att växa med våra uppgifter. Initierade kan tilldelas avancerade uppgifter som personligheten upplever som omänskliga. och visst är de s.a.s. omänskliga d.v.s. det är inte meningen att vi ensamma, av enkom personlig kraft, skall kunna utföra dem. Det om något vore hybris.!

Övriga fördjupningstexter

Artikel 1: Vem söker sig till psykosyntesterapi?
Artikel 2: När vårt patos tenderar till patologi
Artikel 3: Psykologins vardagliga mysterieskola
Artikel 4: Centrala begrepp - en ordlista
Artikel 5: Vem var Roberto Assagioli?
Artikel 6a: Bli Den Du Är - ett psykosyntesterapeutiskt förhållningssätt
Artikel 6b: Att mötas i session - det bifokala seendet
Artikel 6c: Självets syfte genom personlighetens motivation
Artikel 6d: Då smärtans motivation övergår i viljans intention