3: Psykologins vardagliga mysterieskola - en sakral kulörtvätt

"Psyko.....f'låt vasaru att du jobbar med..syntet..?!?
Teeees...Psykosyntes..en gren inom den transpersonella psykologin.
Man skulle kunna säga att den bygger en bro mellan psykoanalys och metafysik och..
Transpersonell...???"

Hur många gånger har jag försökt förklara detta ...ämnet är alltför dynamiskt för att kunna infångas med någon heltäckande standardformulering. Det blir lättare om möjligheten finns till en dialog där jag kan avpassa svaren efter mottagarens erfarenheter. Några skrivna rader som dessa kan möjligtvis inspirera snarare än informera.
Den något märkliga underrubriken "en sakral kulörtvätt" smög sig in i mitt sinne då jag funderade över en målande beskrivning.

Ordet "sakral" har synonymer som "helig" , "sakramental" men betyder även "okränkbar". Förenklat uttryckt är det den okränkbara potentialen inom oss , det som vi åsyftar med den transpersonella dimensionen inom vårt psyke. Transpersonell psykologi inkluderar människans förmåga att kunna transcendera/gå bortom personlighetens "mask" och "återerövra" en samverkande dynamik mellan psykets samtliga medvetandeskikt. Det som "tvättas" fram är en större tillgång till denna genuina potential; en genomlevd erfarenhet av hur det övermedvetna (det transpersonella) reflekteras genom det undermedvetna, till en början i förtäckt eller förvrängd form, och hur detta kommer till uttryck i det dagsmedvetna samt samverkar med det kollektiva. Såsom ovan så ock nedan - som inom så ock utom.

"Kulörtvätten" tillåter personlighetens alla färger att framstå i hela sitt spektrum utan att blekas eller klumpa ihop sig - och skall jag nu löpa linan ut med denna käcka metafor - så låt oss uttala att dessa färger glimtvis kan framstå som Självlysande, då det personliga självet når kontakt med det transpersonella Självet.
En sådan individ, ett "Självlysande själv" har en större förmåga att vara sina egna fötters lykta, en självkännedom som gör det lättare att både ta ansvar för sitt eget liv och att kunna svara an gentemot omvärlden.
En människa som får en allt större tillit till sin egen evolutionära kraft - har allt mindre behov av att utöva en reducerande kontroll över sig själv eller sina medlevare.

Det är viktigt att komma ihåg att de krafter som knackar på från det "mörka" undermedvetna är potential som en gång har varit i "ljuset" och som vill integreras för att kunna återvända "hem". I praktiken; Där det smärtar - där vill potential bryta fram. En central fråga är därför; Hur kan vi tillåta smärtan i vårt liv att fungera som en kreativ friktion ? Hur kan regressiv smärta omvandlas till en progressiv pånyttfödelse ? Detta är terapins brytningslins ?

Denna process är ingalunda något smutsigt byk!
Vi lever i en oerhört spännande brytningstid där det kollektiva psykets undermedvetna alltmer inspireras av/och integreras med det övermedvetna.
I formvärlden kan man kalla det att vetenskap, psykologi och den metafysiska brännpunkten inom religion och modern medvetandeforskning - alltmer närmar sig varandra som utur en evolutionär nödvändighet.
Skuggan av denna process är en ömsesidig polarisering där polerna projicerar sina fördomar gentemot varandra.
Materialistiskt identifierade personer inom psykvården "patologiserar" metafysisk strävan - likaväl som de som betecknar sig som andliga sökare , med en lätt suck av nedlåtande överseende , talar om det undermedvetna som om det enkom bestod av lik i garderoben; Man skall inte "gräva i sin skit", "kräla i mörkret" eller "fläka ut sig".
Mången "newageare" konserverar på ett nytt sätt den dualistiska splittring , som man i sin tur anklagar de kristna för; man åstundar hellre att vara "god" än att vara "hel".

Visst kan levande men bortglömd/förträngd livspotential förvandlas till "lik" om man murar igen garderobsdörren - men förr eller senare tränger lukten igenom . Doften av det liv som pockar på att få levas, uttryckas, förstås och integreras.

Detta sker oftast omedvetet och är ofta en kombination av missriktad välvilja, frustration över sin egen oförmåga samt en otålighet och brist på respekt inför den mänskliga sårbarheten. Hårddraget kan man kalla det en "andlig fascism" och jag tänker nu inte på några extrema sekter utan vardagliga relationer där vi inte kan tillåta varandra att få utvecklas i vår egen takt utan snärjer in oss i ett maktspel, en pajkastning i "kärlekens namn".

Kent (ett fingerat namn) var en av mina första klienter. Han var en välartikulerad och socialt välanpassad man i övre trettioårsåldern, uppvuxen i en kulturell medelklassmiljö var han numera etablerad och populär inom press/media. Kent hade varit gift med Lena under åtskilliga år men var, sedan ett år, frånskild och separationens sår blödde under en sammanbiten fasad .

Den huvudsakliga anledningen till skilsmässan, som var Lenas initiativ, var att Kent "vägrade att utvecklas". Separationen hade föregåtts av åtskilliga turer hos familjerådgivare, enskild terapi, personlighetsutvecklande kurser, böcker, råd och dåd som "måste upplevas". Visst menade Lena väl i sina försök att "nå in till Kents hjärta", men omedveten om sina egna motiv, sköt hon honom längre och längre ifrån sig.
Kent tog på sig hela skulden för det havererade äktenskapet, han "var" ett personligt misslyckande, "hopplös" att nå in till , "oförmögen" till såväl intima relationer som andlig utveckling.
Tillspetsat uttryckt ; den sköraste, mest sårade delen inom Kent kände sig som en andligen lägre stående människa - därav "dömd" till ett emotionellt ensamt och ytligt liv. Den ihåliga smärtan gick inte att rationalisera bort och drev honom nu till ytterligare ett terapiförsök. Nu ville han att jag skulle "fixa" honom - en gång för alla.

Det som bl.a. sipprade mellan raderna, då jag lyssnade till Kents framställning och eländiga självbild, var ett envetet, om än till synes självdestruktivt, försök att bibehålla sin integritet. Jag insåg att den fälla jag skulle kunna gå in i, som hans terapeut, var att framstå som ytterligare en "räddande ängel" i hans liv. Jag skulle hysa föga respekt eller tillit till hans fördolda potential, om jag föll för frestelsen att "rädda" eller "fixa" honom. Och jag svarade något i stil med;
"jag vill att Du skall veta en sak.jag kommer inte att försöka förändra Dig."
Kent stirrade på mig i en tyst evighet - hans kroppsspråk uttryckte först perplex bestörtning, tvivel men genomsipprades så småningom av en viss lättnad för att övergå till vittringen av hoppfull livsglädje.

Det absolut första mötet mellan klient och terapeut är i regel avgörande för infallsvinkeln till hela den påföljande resan. Omedvetet är det som att födas in i världen/livsprocessen igen - Jaget möter ett Du - och i den speglingen är den avgörande gnistan; Kan jag hysa förtroende ? Genuint förtroende hyser vi för den som förmår återspegla tillgången till vår egen livspotential.
Utveckling innebär inte att vi "måste förändra" oss. Vem känner inte en hotande ilning när det framställs som ett - krav. Utveckling är att expandera vår medvetandesfär, att kunna inkludera alltmer för att alltmer "bli de vi redan är" - vilket ofrånkomligen ger oss tillgång till ett spektrum där vi kan vara ständigt föränderliga.
Lyckosamt nog blev Kents "hopplöshet", i ljuset av ovanstående perspektiv, hans konstruktiva tillgång, hans "vägran att utvecklas" var ett skyddande försvar gentemot att låta sig manipuleras. En, stundtals mycket mödosam; resa kunde påbörjas där Kent alltmer återerövrade modet att öppna sina dörrar - inifrån - och i överensstämmelse med sitt eget Själv. Naturligtvis fanns rötter till denna maktkamp i båda makarnas respektive bakgrunder. Vi gifter oss gärna med just de som har "fräckheten" att provocera fram det som behöver helas.

I österländska termer kan man säga att transpersonell terapi handlar om att integrera karma och transmutera den till dharma. Psyket har en naturlig strävan till syntes som i sin tur speglar ett universell skeende.
Aristoteles kallade slutskedet av denna process "enteleki" - det fulländade förverkligandet av det som tidigare existerade som potentiell möjlighet.
Den högsta oktaven av detta symboliseras med det kabbalistiska uttrycket EHYEH ASHER EHYEH (JAG ÄR DEN JAG ÄR). Adam Kadmon har sannerligen förverkligat sitt Själv och Gud kan "äntligen" avsluta sin terapiprocess.!

Övriga fördjupningstexter

Artikel 1: Vem söker sig till psykosyntesterapi?
Artikel 2: När vårt patos tenderar till patologi
Artikel 3: Psykologins vardagliga mysterieskola
Artikel 4: Centrala begrepp - en ordlista
Artikel 5: Vem var Roberto Assagioli?
Artikel 6a: Bli Den Du Är - ett psykosyntesterapeutiskt förhållningssätt
Artikel 6b: Att mötas i session - det bifokala seendet
Artikel 6c: Självets syfte genom personlighetens motivation
Artikel 6d: Då smärtans motivation övergår i viljans intention